Ingen sjunger Amerikas förlorade oskuld som Bob Dylan. Han vet hur varje hoppfull början obevekligen går ett våldsamt slut till mötes i ett slags fördömd cirkelgång, och han gråter över den med lika mått djup medkänsla som överblickande distans.
När Murder most foul släpptes i slutet av mars uppfattades den som ett epitaf över nationen, dess framsteg och oförmåga att lära av historien. Några månader senare, ställd inför en ny revolution för att få det förlovade landet att uppfylla sina löften framstår den i sin hoppfulla melankoli lika mycket som ett preludium till det som komma skulle.
Nobelpristagaren låter en eldfängd penna kränga över bladen, han skriver referenstungt och knivskarpt, räddar nötta klichéer med bitska tvistar och fraserar storstilat och egensinnigt.
Dylan leker med den här profetiska tvetydigheten på Rough and rowdy ways. Med spaden fortsatt nedborrad i rik musikhistorisk mylla står artisten stadig, som observatör och kommentator snarare än förnuftets röst när jorden skakar under honom. Han är en syrlig samtidsskildrare, en siare, en sorgsen historiker och en stor humorist i en snart åttioårig kropp.
Där musiken är återhållen, om än långt mer än en atmosfärskapande fond, är lyriken klart mer explosiv. Nobelpristagaren låter en eldfängd penna kränga över bladen, han skriver referenstungt och knivskarpt, räddar nötta klichéer med bitska tvistar och fraserar storstilat och egensinnigt genom kalejdoskopiska reflektioner och långa flöden där inte ett ord känns överflödigt.
Det finns stunder här som tillhör de bästa Bob Dylan har formulerat. Det händer lika ofta i spridda verser som hela sånger, när han hänger sig till det svart komiska i My own version of you, sorgset sammanfattar flydda dagar i Black rider, eller jagar världens ände i storartade Key West (Philosopher pirate).
På det hela taget är Rough and rowdy ways också ett styrkeprov från en åldrad artist som på intet sätt tycks ha ledsnat på sitt konstnärliga kall. Istället finner han sig vidöppen för känslospelen, redo för den domedag som nalkas men också fast förankrad i tron på den mänskliga själens inneboende sprängstoff mot framåtanda och försoning.
Mark Andersson
Bob Dylan – Rough and rowdy ways (Columbia/Sony)
