Det finns ett par ögonblick på Neil Youngs Talkin’ to the trees som ljuder direkt obekväma. När kanadensaren i de inledande sångerna rycker bladen rakt ur dagboken och blottlägger sprickan mellan honom själv och den inte sällan omsjungna dottern Amber Jean, i kölvattnet av exfrun Pegi Youngs bortgång skaver det om känslospelen på ett sätt som i artistens musik länge lyst med sin frånvaro.
De båda sångerna borde, liksom det mesta annat här alltjämt ha fått stanna inom pärmarna. De är ofärdiga hafsverk utan vare sig musikalisk stadga eller lyrisk finess, och gör det förmodat eftersträvade öppna brevet till klumpigt skvaller.
I övrigt slirar Young vidare i de riktningslösa hjulspår som han har irrat bort sig i det senaste decenniet. Plakatviftande varvas med nötta kärleksbetygelser, lojt svajande under den konstlade spontanitetens minst sagt slitna banér.
Det gör Talkin’ to the trees till en i raden av protokollplumpar från en albumartist som med åren framstår som alltmer irrelevant.
Mark Andersson
Neil Young – Talkin’ to the trees (Warner/Reprise)
