Det är inte hantverksskickligheten det är fel på. Nathaniel Rateliff & The Night Sweats behärskar skolboksmässigt soulens beståndsdelar. Med Van Morrison som ett slags övertydlig ledstjärna svänger och svider musiken på alldeles rätt sätt.
Det är också där skon börjar klämma. Ty mycket lite av Tearing at the seams förmår bända uttrycken i en riktning som överraskar. Nog för att originalitet inte är ett självändamål, men till skillnad från Rateliffs själsblottande soloalbum saknar mycket av musiken här identitet.
Därmed inte sagt att Tearing at the seams är ett dåligt album. Tvärtom följer det sin utstakade riktning med konsekvens och träffsäkerhet. Synd bara att ansträngningarna allt som oftast upplevs som en kostym snarare än ett uppriktigt engagemang.
Mark Andersson
Nathaniel Rateliff & The Night Sweats – Tearing at the seams (Bottleneck-Stax/Caroline)
