På senare år har Nick Cave knappast jobbat efter den gamla Springsteenska devisen där verserna är blues och refrängerna gospel. I stället har han abstraherat den klassiska rocksångens struktur och byggt hela musikaliska universum runt sorg och saknad.
Det har varit en spirituell snarare än religiös resa mot annalkande förtröstan som nu, om inte rasar in så åtminstone gläntar på den tunga dörren.
Wild god är Nick Caves ljusaste album sedan dubbelgiven Abattoir blues/The lyre of Orpheus och delar somligt av dess palett. Måhända sprakar inte sångerna här av den äldre föregångarens spretiga extas. Styckena rör sig fortfarande med en tassande försiktighet, som vågar de ännu inte riktigt närma sig det frisläppt burdusa. Men här finns samma ögonblick av okonstlad glädje och i det närmaste religiöst upplyfta känslospel som påfluget ruskar svärtan ur blicken.
Det hörs i titelspårets gospelkörer, i Conversions explosiva crescendo som hotar att välta hela albumet innan det ens har närmat sig slutet, och kanske framför allt i Long dark night – en klassisk Cave-ballad som vågar blicka mot de allra finaste stunderna på drygt tjugo år gamla No more shall we part och samtidigt predikar tillförsikt och framtidshopp.
Att The Bad Seeds många gånger tillåts låta som ett band igen gör förstås sitt för dynamiken. Här skjuter de undan somligt av Warren Ellis gråtande körer och med åren allt för hårt återbrukade orkestrala inslag till förmån för ett mer omedelbart anslag som låter såväl lekfullt (lyssna bara på O wow o wow (How wonderful she is), en yster hyllning till framlidna Anita Lane) som levnadsglatt.
Mark Andersson
Nick Cave & The Bad Seeds – Wild god (Play It Again Sam/Border)
Utvalda spår
Conversion, Wild god, Long dark night, O wow o wow (How wonderful she is).
Lyssna också på
Christian Kjellvander – Hold your love still
Nick Cave – Abattoir blues/The lyre of Orpheus
Neil Young – Toast
