Det finns en logik i Rayland Baxters produktion som gör gällande att varje studiogiv följs av en EP med avskalade omskrivningar av moderalbumets sånger – det är något att se fram emot, ty Wide awake hade tjänat på ett mer sparsmakat formspråk.
Liksom senaste föregångaren förlorar sig också album nummer tre stundtals i ett slags övermäktig glättighet. Det berövar inte sångerna dess beständighet, men utgör ändå en distraktion som förtar den omedelbarhet som bor i Rayland Baxters i övrigt otvungna komponerande.
Någonstans i landet mellan Paul Simon och Randy Newman formulerar artisten sinnrika sånger som balanserar djupt allvar med listig humor och urstarkt melodisinne. Som bäst låter det i syrliga sociala kommentarerna Strange american dream och 79 shiny revolvers, elektriska urladdningen Amelia Baker, och avslutande Let it all go, man.
Det är sånger där Baxter finner fin balans i musikalisk beständighet och rent muskelflexande, synd bara att det sker alltför sällan.
Mark Andersson
Rayland Baxter – Wide awake (ATO/Border)
