Inkilad mellan ett självbetitlat praktverk och det definitiva genombrottet med Car wheels on a gravel road, kom 1992 års Sweet old world i kläm, och föll i orättvis glömska.
Tjugofem år senare söker Lucinda Wiliams ge albumet upprättelse – det är roligare att läsa det så, än som en möjlighet att dra in ersättning för ett album som sedan länge saknar bolagsmässig hemvist – genom att spela in sångerna på nytt.
Uppvaknandet från törnrosasömnen gör materialet gott. Här ersätts den ungdomligt naiva desperationen och den Springsteen-eska strävan upp och ut ur densamma, med ett slags genomlevd krasshet.
Det är inte nödvändigtvis en bitter cyniker som talar, men en som med facit i hand kan se tillbaka på ursprungliga impulser och förse dem med nya perspektiv.
Med förnämligt väderbiten röst för This sweet old world lyhörd dialog med sin tvilling, om hur livet var och hur det blev. Det är faktiskt ganska rörande.
Mark Andersson
Lucinda Williams – This sweet old world (Thirty Tigers/Border)
