Musik: Western stars

Att känna oro när Bruce Springsteen till synes ger sig ut på en ny genreutflykt är knappast obefogat. Med den pastischartade The Seeger sessions förhållandevis skarpt i minnet finns all anledning att förhålla sig skeptisk till artistens förmåga att kliva utanför ramarna för sitt väletablerade formspråk.

Att känna oro när Bruce Springsteen ger sig ut på en ny genreutflykt är knappast obefogat. Med den pastischartade The Seeger sessions förhållandevis skarpt i minnet finns all anledning att förhålla sig skeptisk till artistens förmåga att kliva utanför ramarna för sitt väletablerade formspråk.

På Western stars utgör den solstänkta Kalifornien-popen från sextio- och sjuttiotalen ett slags grund för komponerandet. Men att reducera verket till en enkel hyllning till namnkunniga sångare och låtskrivare visar sig snart vara att inte ta vare sig upphovsmannen eller musiken här på något större allvar.

Nog är det så att stora delar av det personliga DNA:t på Western stars är bortvalt till förmån för en mer grammatisk musikhistorisk läsning. Men Springsteen behärskar klichéerna och hymlar inte heller med ambitionerna. Istället skapar han tämligen karaktärstypiska berättelser på traditionell folkgrund, med den fylliga popens orkestrering.

Ibland blir arrangemangen artisten övermäktiga, som i svulstiga och riktningslösa Sundown, annat som Stones och Drive fast (The stuntman) hade saknat slagkraft oavsett klädnad. Men när örat har vant sig stiger för det mesta högst habila sånger ur stråk- och blåskaskaderna.

Finast låter den lediga trion Hitch hikin’The Wayfarer och Tucson train, de små örhängena Chasin’ wild horses och Somewhere north of Nashville och titelspåret som bär såväl dramatik som musikalisk upptäcktslystnad i en fin balansakt. Det är kärleksfullt snidade sånger med lika mycket polerad yta som botten. I mångt och mycket gör de Western stars till ett beständigt stilistiskt experiment.

Mark Andersson

Bruce Springsteen – Western stars (Columbia/Sony)