Tredje albumet Windfall ser Joe Pug omfamna ett mer kompakt komponerande. Rakare sånger och färre ord gör albumet till artistens mest inställsamma hittills.
Det är inte nödvändigtvis ett negativt omdöme, ty det något fyrkantiga handhavandet lyfter också till ytan kvaliteter i Joe Pugs komponerande som måhända tidigare har gått förlorade i ett väl traditionsmedvetet harvande.
Här tillåts skarpt melodisinne och ett allmänmänskligt berättande fylla sångernas rum, mot avskalad instrumentering befriad ekvilibristiska utsvävningar.
Inte sällan låter Pug här som en korsning mellan en Marc Cohn och en naknare Jackson Browne. Det ljuder stundtals provocerande förenklat, men också rikt i sin övertygelse och i den faktiska manifestationen av sångernas bärkraft.
Närvaron är nämligen påtaglig i hart när varje Windfalls por. Här ryms ofiltrerade känslospel och skarpa narrativ som målmedvetet söker sig mot hjärteroten. Avslöjande i sin enkelhet kommunicerar de också omedelbart och utan omsvep, så som bara riktigt slagkraftigt låtskrivande förmår göra.
Mark Andersson
Joe Pug – Windfall (Rootsy)
