Möjligtvis färgar kontexten av sig, men det är svårt att inte läsa Foxes in the snow som ett skilsmässoalbum. Långt ifrån först och knappast sist med att ensam med gitarren vräka ut hjärtat på golvet, gör Jason Isbell, numera en livspartner kort, sin mest avskalade samling sånger sedan det stora genombrottet med Southeastern.
Det må vara som det är med sammanhangen, men det vilar alltjämt en länge saknad angelägenhet över sångerna här. I sin renodlade form utgör de något av en hemkomst för en artist som på senare år har irrat bort sig betänkligt i sin egen storhet.
Anslaget är omedelbart, påtagligt folktintat och friskt befriat från såväl pynt och fernissa som distanaserande präktighet. Istället står bekännelserna här rakryggade inför berättarjagets svagheter, helt oavhängigt om sångerna är direkta speglingar av självet eller fiktiva återsken av detsamma. Att gränserna suddas ut bidrar till kompositionernas dragkraft.
Allt är inte bra. Don’t be tough är en fattigmans-Outfit, ett försök att skriva en otvungen John Prine-pastisch som helt missar välbehövliga punchlines, och titelspåret är en föga minnesvärd bagatell som tappar fotfästet i den förmodat eftersträvade tvetydigheten kring det besjungna kärleksobjektet (en kvinna, ett missbruk eller både och).
Men på det hela taget är Foxes in the snow en närgången och rakryggad skildring av upplösta hjärtknutar och det trevande sökandet efter nya sammanhang. Emotionellt laddat och hantverksmässigt oklanderligt är det Jason Isbells mest fokuserade album sedan tio år gamla Something more than free.
Mark Andersson
Jason Isbell – Foxes in the snow (Southeastern/Border)
Utvalda spår
Ride to Robert’s, True believer, Wind behind the rain, Eileen, Gravelweed, Crimson and clay.
Lyssna också på
Carole King – Tapestry
Bob Dylan – Blood on the tracks
Bruce Springsteen – Tunnel of love
