Pånyttfödelsen har varit en ständigt pågående process för Tyler Childers. Ointresserad av att stampa på stället har artisten, likt fränden Sturgill Simpson (det torde vara mer än bara Mountain Dew i det Kentucky-vattnet) återuppfunnit sig själv med varje albumgiv.
Vildast låter det kanske på Can I take my hounds to heaven, där Childers dekonstruerar sina sånger i sinnrik lek med tretalsmystik och trossatser. Nya Snipe hunter är inte lika excentrisk, men utgör alltjämt en bjärt kontrast till mjuka föregångaren Rustin’ in the rain.
Med Rick Rubin i producentstolen, men än mer tack vare bandet The Food Stamps friare spelrum bänder Childers sitt uttryck ytterligare ett kvartsvarv, mot stormig rock och psykedeliska utflykter långt bortom den traditionella countryrockens idiom. Det spretar betänkligt om sånger och tematik men uttrycket är disciplinerat och fullständigt oantastligt i målmedvetet egensinne.
Mark Andersson
Tyler Childers – Snipe hunter (Hickman Holler)
Utvalda spår
Cuttin’ teeth, Eatin’ big time, Oneida, Down under, Tirtha Yatra
Lyssna också på
Johnny Blue Skies – Passage du desir
Kassi Valazza – From Newman Street
Logan Ledger – Golden state
