John Moreland behöver en mindre scen. Inte för att hans musik inte förtjänar att höras av så många människor som möjligt, men för att den intimitet med vilken artisten formulerar sitt konstnärskap lämpar sig bättre i rum där närheten till ord och ton blir större.
Nu är förvisso stämningen på ett utsålt Berns lämpligt andaktsfull, ty den närvaro med vilken artisten transponerar sina sånger, från redan utmärkta studioinspelningar till livesammanhangets nakenhet är påtagligt hudlös.
Det ger ett väldefinierat musikaliskt kontrastspel mellan bottenlöst mörker och försiktig hoppfullhet, som tränger sig på och stannar länge.
Jason Isbell jobbar med snarlika känslospel, men inramningen är klart mer muskulös.
Den konstnärliga zenit som uppnåddes på 2013 års Southeastern har slipat artistens form. Idag driver Isbell såväl sina sånger som utmärkta The 400 Unit med självklarhet och påtagligt stort självförtroende.
Isbell är en oklanderlig kompositör och en förträfflig sångare med säregen förmåga att fylla vackert välformulerade musikstycken med pregnans och egensinne.
Spännvidden i det musikaliska köttet är fortsatt stor och klär såväl burdusa rockrökare som 24 frames, Stockholm och alltid strålande Decoration day, som innerliga Cover me up och Outfit i samma kraftfulla kostym.
Det är relevant rockmusik av finaste snitt, närvarande i hart när varje ton, och ytterst lyssningsvärd.
Mark Andersson
