Det är söndag på ett tropiskt varmt KB och stämningen i Malmöpubliken är lika uppsluppen som den hos mannen på scen. Justin Townes Earle är på strålande humör – anekdoterna haglar ur en alltid lika frispråkig käft, musiken skenar stundtals iväg, samlar sig, finner rytmen, och rusar igen.
Det är ett många gånger ystrare (stundtals faktiskt spralligt) framförande än det som artisten gav från samma scen för dryga två år sedan. Mycket har sannolikt att göra med att Earle har funnit en vardagens stabilitet, men energin hämtas också ur senaste albumgiven, som pulserar av lika frisk spelglädje.
Earles musik har för all del inte genomgått någon omvälvande transformation. Han ger bekanta kompositioner, i bekant kostym, men vet att gräva fram nyanserna ur basala formuleringar, och svänger tryggt mellan känslospelen.
Ensam och tillsammans med Paul Niehaus återhållet sprakande elektriska gitarr bygger Earle stark närvaro i hjärtslitande sånger som Mama’s eyes, White gardenias och Nothing’s gonna change the way you feel about me now, och arbetar upp ett sällsamt rytmiskt driv i Champagne Corolla, They killed John Henry och Black eyed Suzy.
Det ger dryga två timmars elegans från en av den samtida americanans finaste artister – här nytänd och glödgat upplyftande.
Mark Andersson
