Det sägs att rymden är full av stumma skrik, men när Jeremy Ivey anlägger ett intergalaktiskt perspektiv för att överblicka den skraltiga mänskligheten hörs klagan långväga.
Blicken minner i sjok om Father John Mistys samtidskritik, men Iveys anslag är tacksamt nog vare sig storvulet eller självupptaget. Istället förespråkar artisten ett slags Randy Newmansk klurighet, där referensrikedomen från traditionens jättar (plocka gärna John Cale och Leonard Cohen ur kakan) är påtaglig men aldrig ansträngd.
Waiting out the storm bjuder idel spänstig sprallighet men också påtagligt sofistikerade skärskådningar av mänsklig historielöshet, förbittring och dumhet, i sånger som inte väjer för allvaret men också bär en bön om bättring som ett hoppfullt elixir i blodomloppet.
Det är rock som rock inte låter sådär förtvivlat ofta längre. Sexsträngad, sunt uppkäftig och alldeles otvungen spränger den hål på 2020 års ruttna dimridå.
Mark Andersson
Jeremy Ivey – Waiting out the storm (Anti/Playground)
Utvalda spår:
– White shadow, Somone else’s problem, Movies.
Lyssna också på:
– Randy Newman – Little criminals
– Daniel Romano – Modern pressure
– Leonard Cohen – Death of a ladies’ man
