När pandemin slog till mot New York vände Anaïs Mitchell med familj tillbaka till uppväxtens Vermont. Det blev en drastisk hemkomst men också ett kreativt uppvaknande, där artisten i påtvingad isolation och familjärt lugn fann stoff till sitt första album i eget namn på tio år.
Sångerna här är en utrensning på minnenas vind, men berättelserna drunknar inte i nostalgi. I stället tacklar de tidernas turbulens med påminnelser om den verklighet som var och som ånyo väntar bortom dunklet. Det är ett slags återblickarnas hoppfulla flykt, insvept i ett samtidigt sorgtyngt och oskuldsfullt utblickande tonspråk.
Mitchell sjunger som hon förtäljer, okonstlat och omedelbart. Mot blåsbestruket piano och försiktiga gitarrer blir anslaget närmast naivistiskt. Men den sparsmakade instrumenteringen snor sig också ömt runt berättelser och melodier och förvandlar dem till nyansrika mikronoveller. Det handlar om barndom, uppväxt och vuxenliv, och om den konfliktfyllda balansen dem emellan som måhända gömmer nycklarna till själva kärnan i levandet.
Mark Andersson
Anaïs Mitchell – S/t (BMG)
Utvalda spår
Revenant, Watershed, Bright star, Little big girl, Brooklyn bridge.
Lyssna också på
Bonny Light Horseman – S/t
Aoife O’Donovan – Age of apathy
Buck Meek – Two saviours
