Mavis Staples If all I was was black innehåller tio medborgarrättsliga pamfletter, där budskapet utan omsvep är kärlek och endräkt för ett land i splittring. Det är magstarkt material för Trumpianer och populister. För oss andra är det en spjutspets mot deras smutsiga agenda.
Sångerna här (nyskrivna och genom Jeff Tweedys försyn rakryggade och otvunget svängiga) knyter an till den kamp som har genomsyrat Staples, overkligt nog sju decennier långa karriär, och driver dess teman med samma brännande angelägenhet.
Det är förstås ett sorgligt konstaterande att det förflutnas spöken fortsätter att hemsöka Amerika, att Staples behöver sprida sitt kärleksbudskap till ett land som gång på gång hemfaller till hat och söndring. Men det bor också en nåd i den medlidsamhet med vilken kompositionerna är formulerade. Med sagolik röst bär artisten dem på förlåtelsens vingar.
I händerna på vilken annan artist som helst skulle optimismen här te sig omöjligt naiv – genom Mavis Staples förmedling råder det inga som helst tvivel om att kärleken är den enda sanningen.
Mark Andersson
Mavis Staples – If all I was was black (Anti/Playground)