Nog kan en dra relevanta paralleller mellan Sarah Klang och Meat Loaf. Den stora rösten är förstås knäckande bra, men Klang jobbar också med samma sorts teatraliska nostalgi som Jim Steinman begåvade sina mest tongivande alster med – om än med ett helt annat musikhistoriskt fokus.
Klang hämtar sin inspiration från de sena nätternas Elvis Presley och Nancy Sinatra, Dusty Springfields soul och, på partikelnivå, ett slags amalgam av Willie Nelson och Merle Haggards sotigare stunder. Ofta låter hon som en vintagefransig Lana Del Rey.
Det är sentimental musik som lever på kontrastspelet mellan lyrikens molltoner och arrangemangens förvånansvärt ystra fyllighet.
Visst balanser Klang ofta farligt nära gränsen till det parodiska, men hon kantrar för all del aldrig. Ty såväl flådig bombasm som hudnära bekännelser formuleras med samma kärleksfulla närvaro, som får det självmedvetet högtravande att uppfattas som alltigenom uppriktigt.
Mark Andersson
Sarah Klang – Love in the Milky way (Pangur)
