Det finns de som hävdar att Bob hund var som bäst innan de blev ett alltför uppenbart multikonstprojekt. Det är inte sant. Ett populärt popband som dekonstruerar sin karaktär är förstås alltid mer intressant än motsatsen.
Sedan må det vara hänt att de många eskapaderna har fått just bandets musik att treva betänkligt. Med 2011 års Det överexponerade gömstället som svåröverträffad måttstock och kronverk på en rik karriär, springer Bob hund av idag vilse lika ofta som det hittar rätt.
Dödliga klassiker är inte utan kvaliteter, tvärtom. Här finns nyansrika sånger som stadiga Underklassens clown, karaktäristiskt finurliga Inte 1 mm, avslutande After work-musik, som vågar mer än merparten av sångerna, men kanske framförallt reprisen av Blommor på brinnande fartyg. Alltid fin gör den ett studiebesök här, och sticker ut som det mest minnesvärda spåret på ett album som i stora sjok ljuder tämligen riktningslöst.
Att en sju år gammal sång fortfarande upplevs som mest fräsch säger en del om helhetsintrycket. Dödliga klassiker rymmer bekanta formuleringar från ett bekant band som tar ut få svängar, men ändå övertygar på ren rutin. Det är bekvämt, och en solklar parentes bland de senare årens alla konstnärliga krumbukter.
Mark Andersson
Bob hund – Dödliga klassiker (Woah dad!/Border)
