På Personer låter Mattias Alkberg en suddig fingerspets vila på landkartan. Inte för att artistens sedvanligt pregnanta förmåga att problematisera sin samtid på något sätt har falnat, men för att den tid som Alkberg här skildrar inte kan klädas i annat än förvirrat dunkel.
Ett splittrat Europa och en skandinavisk landspillra i upplösning utgör albumets kanvas. Människorna som befolkar den är, i anonyma penseldrag dess fokus.
På ett album som tematiskt och musikaliskt leker med de förutfattade meningarnas högst reella förbannelser och konsekvenser, blir de ansiktslösa – personerna men också hatet – här likt klippdockor klädda och maskerade.
Ur en grund av konsekvent elektroniskt tonbruk föds berättelser som förtäljer om “vanliga människor”, sotiga och förvirrade skärvor ur ett samhälle som blint för sin egen historia pressar sig självt mot ruinens brant.
Alkberg och kollegan Petter Granberg (Norra Kust) har skrivit en klagosång över sakernas tillstånd, där inga plakatviftande utbrott ryms. Istället koreograferas här en många gånger hopplös och molande dans kring splittring och förfall.
Det är sinnrikt formulerat, spetsigt och kallt. Men också melodiskt skört i trollbindande atmosfäriska ljudutflykter, som rymmer en försiktig bön om en väg ut ur det symbiotiskt sammanvävda sociala och själsliga mörkret.
Mark Andersson
Mattias Alkberg – Personer (Teg publishing)
