Den impulsive Daniel Romano inleder 2018 med att släppa två album. Tillgängliga digitalt under strängt begränsad tid är Nerveless och Human touch syskonalbum formulerade enligt klassisk devis – det ena elektriskt, det andra i huvudsak akustiskt och avskalat.
Här ryms fyllig pop, snärtigt formulerad, välproducerad och i stort befriad från de inslag av välljudande men medvetet nostalgiska spektakel, som har rymts på artisten senaste givar. Det låter lika sofistikerat som lekfullt.
Lika fina är de fullödiga ballader som utgör Human touch, där artisten broderar ett lapptäcke av smäcker folk, och samtidigt, med ett slags Hazlewoodskt anslag, blickar tillbaka till countryårens smäckrare formspråk.
De tjugo sångerna här tjänar till att belysa bredden i artistens skapande, där ett, till fernissan sett, något mer kontrollerat handhavande också blottas. Måhända syftar det till att utgöra ett slags brytpunkt med de senare årens spralliga utflykter, eller utgör det en språngbräda till än mer äventyrslystna eskapader.
Engagerande är det hur som helst, som ytterligare pusselbitar i ett föga förutsägbart konstnärskap.
Mark Andersson
Daniel Roman – Nerveless & Human touch (Daniel Romano)
