Musik: Sound & fury

2002 släppte salig Tom Petty The last DJ. Albumet var en känga mot en rutten musikbransch och samtidigt kanske artistens musikaliskt mest ointressanta album. Det lät tryggt, tillrättalagt och med några få undantag urtråkigt. 2019 gör Sturgill Simpson samma sak, men också helt tvärt om. 

Sound & fury är ett lika djärvt som dumdristigt musikaliskt ommöblemang. Borta är alla tillstymmelser till souldränkt country, in kliver burdus, elektroniskt manipulerad och påtagligt omodern rock. Det är en inte helt överraskande avstickare – Simpson flirtade med stilistiken i såväl Sugar daddy från soundtracket till tv-serien Vinyl och på Brace for impact från utsökta A sailor’s guide to earth – men det är ett friskt utlöpande av linan som alltjämt blåser hål på alla påklistrade förväntningar.

Bekymret är att Sound & fury lika snabbt som den plötsliga kurvan är ett faktum också blir ohyggligt avmätt. Ljusglimtarna är små och få och den ilskna branschkritiken känns snart lika trött som det odynamiska manglet. Det finns naturligtvis något slags konstnärlig katarsis i också det här skepnadsbytet, det är beröm- och uppmuntransvärt. Synd bara att att albumbygget faller tämligen platt.

Mark Andersson

Sturgill Simpson – Sound & fury (Atlantic/Warner)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *