Northern Indians debut var ett glädjeämne i det lilla, stilsäker och medryckande. Uppföljaren No shelter in sight, fortsätter på inslagen väg men är också betydligt mer rustikt formulerad än föregångaren.
Inspelad i en lada är anslaget för all del behagligt jordnära och grovhugget. Josef Eriksson och John Andersson äger förmågan att samtidigt låta lika anspråkslöst vardagsmässiga som angelägna.
Det är en fin talang, men den kräver också balanssinne nog för att inte tippa över åt rena bagateller. Det händer stundtals här, trots behjärtansvärda ställningstaganden och socialt engagemang.
Här finns guldkorn förstås, som utmärkta Way up north och The sun is golden, som förmår lyfta bandets många kvaliteter till ljuset. Annat är alltför barskrapat och plakatmässigt för att riktigt engagera, likt demoversioner som hade förtjänat mer tid för att riktigt mogna.
Det andra albumet från Gustav Leeb-Lundbergs By the Bluebird är på många sätt bolagskollegornas motsats. Välpolerat, närmast högblankt producerat ser det artisten vända sig inåt för att formulera tio sånger tjusig folk.
Visst minner mycket här om de närmsta referenserna (Nick Drake och otaliga efterföljare). Det är för all del tämligen ospännande, men också uttrycksfullt och stilsäkert nog för att engagera.
Framförallt vinner By the Bluebirds musik fräschör i ett rikt kontrastspel. Subtila elektroniska element och atmosfäriska syntar perforerar den i övrigt akustiska ljudbilden och gör albumets fint formulerade kompositioner till en, om inte omvälvande så tillfälligt entusiasmerande sångresa.
Mark Andersson
Northern Indians – No shelter in sight (Rootsy) och By the Bluebird – S/t (Rootsy)
