Lilly Hiatt verkar inte i någons skugga. Självklart och chosefritt karvar hon sin nisch i en välbefolkad musikalisk fåra.
Trinity lane är hennes bästa album – en mogen uppbrottsskildring som söker vägar ur mörkret, men som också vågar närläsa dess insida.
Här ryms stålblå bekännelser formulerade med bred melodisk spännvidd. Det ger en många gånger kittlande lek mellan ton och ett rättframt men mångbottnat poetiskt uttryck.
Trinity lane är för all del ett lättlyssnat album, välkomponerat och stilsäkert. Men det äger också en fin komplexitet i den skuggiga mellanradernaläsning som sångerna med sinnrik fingertoppskänsla lockar till.
Mark Andersson
Lilly Hiatt – Trinity lane (New West Records/Border)
