Bob Dylan har gjort vad han kan med den vidöppna amerikanska sångboken. Han har förvandlat dess sånger till sina, och han har låtit oss förstå att de kanske har betytt mer för honom än vad Hank Williams eller Ramblin’ Jack Elliott har gjort.
Liksom föregångarna är Triplicate förstås klanderfritt framförd. Dylan närmar sig sångerna med ett alldeles lagom stort mått vördnad.
Det är lyhört arrangerat och välsjunget, men över trettio spår midnattsserenader infinner sig förstås också en viss mättnadskänsla. Det har inte så mycket med sångernas kvalitet att göra (den är odiskutabelt hög), som faktumet att det mesta här är stöpt i tämligen snarlik form.
Mer än någonting annat känns Triplicate som en hjärtlig utrensning, där Dylan storstilat får blåsa crooner-impulserna ur systemet. Det är en omsorgsfullt formulerad, respektingivande och många gånger rörande vacker ändhållplats för den här återblickande avfarten.
Mark Andersson
Bob Dylan – Triplicate (Columbia/Sony)
