Det är inte mycket att orda om egentligen, Mark Kozeleks fjolårsalbum Benji är artistens förmodligen finaste stund, en finslipad musikalisk diamant där Kozelek kärnfullt och med säregen fingertoppskänsla kokar ner sitt konstnärskaps beståndsdelar till exemplariska små berättelser och bekännelser.
Klokt nog vet artisten också att det utgör en albumhistoria lika svår att toppa som onödig att försöka återupprepa. Nya Universal themes bryter också med det mer kompakta komponerandet. Det spretar betänkligt om dagboksbladen här.
Likt en putslustig Ulf Lundell vränger Kozelek över utdragna betraktelser av turnéliv, åldrande, hädangångna vänner och intim kärlek. Det är ett för all del beständigt lyriskt och melodiskt svamlande som med humoristiskt avståndstagande nästlar sig in i medvetandet, lika inställsamt som motståndskraftigt.
Men artisten balanserar också farligt nära det självparodiskas gräns. Det är förmodligen ett alltigenom medvetet stildrag, men det skuggar också somligt av kompositionernas klangbotten. Gravallvaret är måhända inte ett obligatorium, men det utgör en ledande ådra i Kozeleks skapande, utan vilken artisten tenderar att alltför lättvindigt flirta med ploj.
Mark Andersson
Sun Kil Moon – Universal themes (Caldo Verde/Playground)
