Musik: Live from the Ryman

I oktober 2017 gjorde Jason Isbell sex bejublade kvällar på The Ryman Auditorium i Nashville. Facit blev femtiotre unika låtar ur karriärens nu tämligen digra katalog (medräknat en och annan tolkning av såväl John Prine som den då nyligen framlidne Tom Petty).

Musik: The eclipse sessions

Med molande akustisk melankoli och nyfunnen berättarkraft var 2014 årsTerms of my surrender ett rättmätigt syskon till John Hiatts allra finaste giv, Crossing muddy waters tillika en storstilad återkomst efter ett tvåtusentiotal bestående av en hel hoper av mer eller mindre pliktskyldiga och ojämna albumhistorier.

Musik: Songs of the plains

Man kan säga vad man vill om tjugotreårige Colter Walls omöjligt ålderdomliga röst, men när den mullrar lyssnar man, när den är tyst väntar man på att den på nytt ska göra sig hörd. Det är en stämma som gjord för dammiga sånger om öppna vidder och sorgliga människoöden.

Musik: C’est la vie

Matthew Houck låter fortfarande som en hipster-Paul Simon för det sena tiotalet – ömsom countryrockigt ömsom svulstigt är Phosphorescent en americanakaramell doppad i extra söt pop. 

Musik: Glorietta

Det låter mer lekstuga än supergrupp när namnkunniga texanska americana-ynglingar (Matthew Logan Vasquez, David Ramirez, Kelsey Wilson, Noah Gundersen et al) slår sina skallar ihop under namnet Glorietta.

Musik: Songs of resistance 1942-2018

Frustrationen över en global fasciströrelse på frammarsch utgör drivmedel för Marc Ribots Songs of resistance. Här samlar artisten namnkunniga vänner för att producera ett motståndsrörelsens soundtrack.

Musik: To the sunset

Genom åren har Amanda Shires svurit sig fri från genrebundna förpliktelser till förmån för musikaliska upptäcktsfärder såväl inom som utom den vidsynta rotmusikens trygghetssfär. På To the sunset korsas uttrycken i en koncentrerad kompott av indietvistad americana och elektronisk pop där Shires, trots spretiga utgångslägen undviker att gå på kollisionskurs med sig själv.

Musik: Lifted

Det går inte att anklaga Israel Nash för att stampa på stället. På album nummer fem transponerar artisten den kontemplativa och elektriskt sprakande americanan från de två närmaste föregångarna till ett sinneslugnets högslätt.

Musik: Tearing at the seams

Det är inte hantverksskickligheten det är fel på. Nathaniel Rateliff & The Night Sweats behärskar skolboksmässigt soulens beståndsdelar. Med Van Morrison som ett slags övertydlig ledstjärna svänger och svider musiken på alldeles rätt sätt.

Musik: Wide awake

Det finns en logik i Rayland Baxters produktion som gör gällande att varje studiogiv följs  av en EP med avskalade omskrivningar av moderalbumets sånger – det är något att se fram emot, ty Wide awake hade tjänat på ett mer sparsmakat formspråk.